Mycket har hänt sen sist. Första mötet med Martin. Killen vet vad han snackar om. Det kändes som att det var dags att mjukstarta direkt. Sagt och gjort, periodisk fasta och promenader infördes. Det känns bra. Idag får jag mina scheman. Det kommer bli tufft. Jag är redo.

Sitter just nu och tittar på en dokumentär; fat & back. Helt otroligt... häpnadsväckande! En australiensk PT gör det till hans nyårslöfte att gå upp från 80 till 120 kilo fram till sommaren, och sedan gå ner det igen tills nästa nyår. Att se honom växa så otroligt snabbt på bara ett halvår var skrämmande och fick mig att må riktigt dåligt. Han mådde så mycket sämre inte bara fysiskt utan även psykiskt. Mat han tidigare ansåg äckliga blev plötsligt något han inte kunde vara utan. Han började förneka sina dåliga vanor och skaffade tröst och mat då han mådde dåligt över den han hade blivit. Till slut svarade han inte längre på samtal och drog sig undan från sina vänner och familj. Skrämmande. Deprimerande. Det finns inte riktigt ord som beskriver vad jag kände när jag såg honom. Sedan vände jag mig till mig själv. Det senaste året har jag mått som sämst, nägonsin. Det har också varit året då jag vägt som mest i hela mitt liv. Det ÄR inget sammanträffande. Det är just därför det MÅSTE hända nu. För att jag ska kunna nå mina andra mål i livet måste jag börja här. Det finns inget annat. Måste jag ge upp någonting, so be it. Vad som helst kommer vara värt att må bra inifrån och ut.

Men jag känner självförtroende. Det kommer gå vägen. Det måste gå vägen. Jag dagdrömmer om mig själv och hur jag kommer se ut i sommar varje dag. Vad jag ska göra, hur jag ska se ut och hur jag ska känna mig. Jag vill dit så himla mycket. Och vad som helst kommer vara värt det. Det är nu jag ska göra min "& back", fast lite till och lite bättre.

Imorgon gäller det. Allt ska ner på papper. Min fysik ska kunna läsas svart på vitt. Hur står det till med insidan egentligen?

Ja, fysiken kommer i alla fall att finnas på det där pappret. Hur hårt har benen jobbat? Hur illa är det ställt med den här tjejen? Men hur det är ställt med tankarna som rör sig, känslorna som svämmar upp när jag står där. Det kan den inte mäta. Det kan bara jag. Det är bara jag som vet, och så kommer det alltid att vara. Visst kan jag berätta. Men hur ska jag möjligtvis kunna förklara? Det är en strid som förigår i min hjärna. Två röster. Vem ska jag lyssna på?
Jag har skapat en bild i mitt huvud. En film som går på repeat. Där är jag framme. Jag är klar. Balansen är där. Fysiken är där. Lyckan är där. Jag vill gärna tro, att denna målbild kommer generera en gemensam tanke. En röst som kommer leda mig exakt ditt, på ett sätt eller ett annat. Striden i mitt inre kommer att nå sitt slut och jag jobbar ensam mot att nå mitt mål. Jag vill tro på detta, och därför väljer jag att göra det. Det ger mig en känsla av lugn. Just nu är det allt jag behöver.

Så var det tydligen dags. Nedräkningen har börjat. Det är inte långt kvar nu. Inte långt kvar tills den riktiga nedräkningen ska börja. Först var jag överlycklig. Nästa dag livrädd. Till slut hamnade jag här, i en väntan på att det ska börja. 

Den 28 december såg jag en sida tillhörande en personlig tränare. På sidan stod det "axon beach 2014" med stora bokstäver. 100 deltagare skulle sållas ut av vad som förväntades bli runt 3000 sökande. Det skulle bli tufft. Man var tvungen att vara beredd på en fight. Och man var tvungen att motivera varför just DU var mest lämpad för att ta den striden.

Sen hamnade jag där. Fingrarna rörde sig över tangentbordet och berättade en livshistoria som ingen riktigt visste om. Nu skulle en främling få veta. Men kanske det var värt det, tänk om det fungerar?

5 dagar senare fick jag ett svar. Det var dags. Jag var en av 100. Det skulle bli tufft. Man skulle bli tvungen att offra. Men det skulle vara värt det. Beskedet var 5 månader av hårt slit. Jag såg det som 5 månader fyllda med vilja om att en gång för alla ta tag i det här snuskiga begäret. Komma i balans. Fylla livet med annat än tankar om att en gång kunna vara.. nöjd. Bara nöjd. Men innan dess skulle ALLT ska kretsa kring detta. Det måste bli så. Jag måste hitta balansen, och för att komma dit krävs en strid som jag aldrig tagit mig ann på riktigt innan. Men sen, sen måste jag stå på vågbrädan själv. Balansera för mitt liv. Jag kommer vippa över åt något håll både en och två gånger. Men det är just då styrkan kommer in. Motivationen och viljan. Det allra tuffaste. Det som avgör om man ska falla eller lyckas. Ställ dig upp igen, varje gång. Börja om på nytt om du måste. Då kommer det gå. Jag kommer att lyckas. Jag är redo!